Dan Backman om Frank Zappa

Frank Zappa (1940-1993) har alltid haft en stor och hängiven publik, såväl under sin levnad som efter sin död. Däremot har han aldrig varit någon rockkritikerfavorit. I bästa fall har hans, i alla betydelser, gränsöverskridande musik bemöts med ointresse. I sämsta fall med ogrundat förtal.

Zappa själv försökte aldrig dölja sitt förakt för rockkritiker, snarare tvärtom, så misstroendet gick åt båda hållen. Hans välkända uttalande om att ”rockjournalistik är lika med människor som inte kan skriva, som intervjuar människor som inte kan tala, i syfte att skriva artiklar för folk som inte kan läsa” avslöjar en högst misantropisk syn inte bara på rockkritiker utan även på musikerkollegor och publik.

Nu ska man naturligtvis inte ta detta, eller något av allt det andra som citatmaskinen Zappa hade att säga om livet här på planeten Jorden, på fullt allvar. Zappa var ju en fullfjädrad satiriker som älskade att provocera både med sin krävande musik och sina obekväma åsikter.

Antagligen är det här man kan hitta grunden till den rockjournalistiska skepticismen gentemot Zappa. Rockmusik handlar ju mycket om en romantiskt idealiserad föreställning om autencitet, om den passionerade rockmusikerns ärliga uppsåt och behov av att lägga ut sitt hjärta till allmän beskådan.

Zappa slog gärna hål på sådana föreställningar. Dels genom att sno som en korp från bluesgubbar och tolvtonskompositörer och vispa ihop dem till något som inte lät som den förväntade summan av additionen. Dels genom att aldrig blanda in sitt känsloliv eller dikta ihop kärlekshistorier. När han någon gång skrev kärlekstexter var det satiriskt skruvade sådana, som på doowop-albumet Ruben & The Jets.

Att Gail Zappa nu tagit sitt förnuft till fånga och äntligen gjort makens livsverk tillgängligt för streaming är naturligtvis en stor popkulturell händelse. Nu blir det ju så mycket lättare för de oinvigda att närstudera ett av nittonhundratalets mest komplexa och originella konstnärsskap.

Möjligheten att streama femtiosex av de sammanlagt sextiotvå album som den sjukt produktive Zappa gav ut under sin livstid sammanfaller med att Zappa-familjen åter har full kontroll över katalogen. Att man också återutger dem i fysisk form genom Universal är dock inte så mycket att orda om då de redan återutgetts ett flertal gånger.

Vi som nördat ner oss i Frank Zappas musik, från debutalbumet Freak Out! (1966) till The Yellow Shark (1993) för gärna oändliga diskussioner om vilka album som är bäst, vilka epoker som är intressantast och vilka gruppkonstellationer som gjort den svårspelade Zappa-musiken mest rättvisa.

Själv framhåller jag perioden 1966 till 1970 (från Freak Out! till och med Weasels Ripped My Flesh) som den bästa. Det var då Zappa spelade med de mest originella musikerna, det var då han skrev den bisarraste och mest intrikata musiken och det var då han såg coolast ut.

Den andra guldåldern inföll mellan de mer jazzrockiga åren 1972 och 1975. Med start i de instrumentala albumen Waka/Jawaka och The Grand Wazoo och en slutpunkt i One Size Fits All förenade Zappa musikaliskt perfektion med attraktiva melodier och fyndiga texter som det åligger varje sann zappaist att kunna rabbla och nynna i sömnen.

Det finns förstås lysande album, genialiska låtar och, inte minst, fascinerande solon att lyfta fram från andra Zappa-epoker men det är ändå under de första tio åren som Zappas genialitet lyser som allra klarast och originellast. Från Sheik Yerbouti och framåt går han delvis vilse i den digitala musikutvecklingens irrgångar, hyr in musiker där de tekniska färdigheterna överglänser den konstnärliga gestaltningsförmågan och levererar allt tröttsammare ironier. Den stora mängden live-album som kommer med start i 1981 års Tinsel Town Rebellion innebär också att det blir många omtagningar av gamla låtar.

Slutligen: Frank Zappa (och de olika upplagorna av gruppen Mothers Of Invention) levererade, med ett undantag, aldrig några hitsinglar. Det handlade liksom inte om det. Zappa såg ju musiken, texterna, filmerna och omslagen som del av en konstnärlig helhet.

Undantaget är förstås sången om «Bobby Brown», som blev en hit i Sverige 1979. Det lustiga är att det är en av Zappas mest obscena sånger, om en ung mans dråpliga väg från heterosexualitet till homosexualitet. I USA bannlystes den, som många andra provokativa Zappa-låtar, men här var det uppenbarligen få som visste vad S&M-mojängen Tower of power var och vad en ”golden shower” innebar.

Zappas sätt att binda ihop allt till en helhet gör en spellista till något av en omöjlighet. Se därför denna, som kronologiskt tar sig igenom trettio av de totalt femtiosex Zappa- och Mothers-album som streamas på WiMP, som en ofullständig och högst subjektiv introduktion.

Den som sedan vill gå vidare med hela album (vilket är det bästa sättet att konsumera Zappa-musiken på) startar exempelvis med den relativt lättlyssnade Over-Nite Sensation och fortsätter förslagsvis med den mer utflippade We’re Only In It For The Money, där den Los Angeles-baserade Frank Zappa häcklar de påtända hippieromantikerna i San Francisco samtidigt som han går hårt åt den amerikanska medelklassens plastiga livsstil. Lika mycket ett oslagbart tidsdokument, inspelat 1967 och utgivet 1968, som ett egensinnigt statement från en individualist som aldrig ville ingå i någon kollektiv rörelse.

Dan Backman – Musikkritiker, Svenska Dagbladet

Kategori: Album, Spillelister   Stikkord: , - Permalenke.

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *


*

Du kan bruke disse HTML-kodene og -egenskapene: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>